Ber om ursäkt för att jag inte bloggat så mycket på ett tag nu men det har kommit lite andra saker i vägen och sen har jag inte haft något vettigt att skriva om heller för den delen.

Har tidigare skrivit om framtiden och gått och oroat mig ganska mycket för hur saker och ting kommer bli men nu börjar det äntligen se lite ljusare ut! :)

För några veckor sedan kikade jag lite på af´s hemsida på sommarjobb och sökte en del, någon dag senare ringer telefonen och guess what? Jag fick gå på arbetsintervju, men det roliga tar inte slut där, för er som inte vet har jag fått sommarjobb. Företaget jag ska jobba på i sommar heter Allsite och det jag kommer sälja är bredband och telefoni för Tele2. Har varit på utbildning och medlyssning och nu är jag supertaggad för att själv få börja ringa runt. Har mitt första provpass den 8 Juli men innan dess måste jag ta mig tid att göra om mitt manus lite.
Det svåra är att få det att låta som att jag inte läser innantill, men jag tror att man kommer in i det ganska fort.

Har en till glad nyhet och det är att jag har kommit in på Komvux på både engelska och matte och alltså ska få läsa upp mina betyg på riktigt den här gången. Kurserna börjar i Augusti och håller på tills December så framtiden är säkrad och Trollhättan - ni får stå ut med mig ett tag till, haha.

Nu till något helt annat.. Det är bara 4 dagar kvar tills jag åker till Karlstad och Putte I Parken!
Ett tag trodde jag att det aldrig skulle bli av då varken Solveig eller Minna (som varit min trygghet de två första åren jag jobbat på PIP) skulle dit, men Linn ska följa med mig och även hon jobba och jag är supertaggad.

Så efter en väldigt seg, svart och svår början och fortsättning på 2013 börjar det äntligen hända lite saker nu och det känns superbra. Efter Putte I Parken ska jag även se till att fixa ett träningsschema och sedan följa det så att det händer saker på den fronten med, men det tar vi som sagt efter festivalen.

Har väl inget mer att skriva nu mer än att önska er en fin kväll och en toppenhelg! :)

Ska som alltid innan jag somnar kolla film och inatt blir "Små Citroner Gula" min godnatt-film! :)

Sverrir är med i filmen och jag kan passa på att erkänna att jag har en liten kändiscrush i honom.
Tror dock inte att jag är ensam om att ha det, haha :$.

Godnatt på er så hörs vi när vi hörs!

 
Kände att det var dags för en förändring på tumblr, nu ser den mycket fräschare ut än innan. Tyvärr har jag ingen före bild för jag var dum nog att ändra bakgrund och spara innan jag hann printa den gamla designen (a).

Wellwell, klicka på bilden eller här för att komma till min tumblr :).

      Marsvinen fick vara ute när det var fint väder häromdagen och de njuter verkligen av att få vara utomhus<3

   
Mina små bebisar♥

Förra våren och sommaren umgicks jag med en person som mådde väldigt dåligt psykiskt.
Vissa mår dåligt men personen i fråga mår så sjukt dåligt och allt kring hen är grått och trist (döper henne till Sanna men egentligen heter hon något annat). Känslan och stämningen i Sannas lägenhet var så himla obehaglig.
Jag vet inte om det var det att man visste att det var där allting hände men obehagligt var det i alla fall.

Jag upplevde det som att jag och Sanna kom väldigt nära varandra för vi båda kunde öppna upp oss och det kändes som att hon verkligen såg vem jag var, ingenting var ytligt. Det visade sig senare att jag och den vänskap vi hade inte betydde ett skit för Sanna då hon hängde ut mig i sin blogg.

Det jag vill komma till är att jag tog åt mig väldigt mycket av det Sanna berättade för mig, om hennes mående osv.
Försökte hjälpa henne så mycket att  jag helt glömde bort mig själv och hur jag mådde.
Behövde hon låna pengar lånade jag ut pengar till henne, när hon var inlagd på akuten hälsade jag på henne till exempel. Blev väldigt påverkad av Sannas mående och det var nästan så att det smittade av sig. 
Idag umgås vi inte men jag har fortarande inte helt kommit över henne och hur våran vänskap tog slut.

Att leva med en person som mår så pass dåligt sätter sina spår.
Jag funderar ibland på om det egentligen är jag som är schizofren för ibland känns det faktiskt så, som att jag lever i en värld som skiljer sig från den värld alla andra lever i.
Tänker mer på döden nu än jag gjorde innan jag träffade Sanna. Går dagligen runt och oroar mig för att jag bara ska ramla ihop mitt på gatan och vad som skulle hända i så fall och det försvårar min vardag.
Jag känner inte längre för att gå ut fast det där är olika från dag till dag. Ibland är jag med i både kropp och huvud, ibland går kroppen av sig självt och ibland är huvudet med men inte kroppen.
I början trodde jag att det hade med min tatuering att göra (att något hade hänt med blodet) men nu vet jag inte alls vad det beror på men jobbigt är det. Berättar nästan allt för mamma och hon vet om hur jag känner och tycker att jag borde gå till vårdcentralen. Men hur berättar man det här för en helt okänd människa? Bara det låter ju stört.
"Hej, jag oroar mig jämt för att jag ska ramla ihop mitt på gatan, vet du vad det beror på?"
Nej, i mina öron låter det bara dumt.

Den livsglädje jag hade innan finns inte längre kvar. Tankar på det förflutna och det som komma skall präglar mitt huvud mest hela tiden. Jag ångrar saker och framtiden skrämmer mig. Jag borde försöka hitta något som är värt att kämpa för men det är inte det lättaste. Jag vill att folk ska se mig, att folk ska berömma mig, att folk ska tycka att jag är bra istället för att "välja bort mig", trycka ner mig och istället för att utnyttja mig.

Detta har egentligen ingenting med Sanna att göra när jag tänker efter.
Det är mest det att jag inte lyckas släppa taget om henne och komma över henne (vilket jag borde gjort för längesen) och att jag oroar mig för att hennes mående liksom har smittat av sig på mig hur konstigt det än låter.

Sitter och funderar lite kring livet. Mest på hur framtiden kommer bli. La till några fler ansökningar till högskolan alldeles nyss. Sökte in till Halmstad igen, samma utbildning som jag hoppade av i vintras.
Det finns ingenting jag ångrar lika mycket som det beslutet. Jag var dum som hoppade av och jag ångrar mig varje dag. Mår riktigt dåligt över det. Varför måste jag fatta beslut så fort för? Just då kändes allt hemskt och allmänt jobbigt men nu i efterhand tror jag faktiskt att det hade blivit mycket bättre om jag fortsatt där nere...

Om jag berättar för folk att jag sökt in till Halmstad och hållbar turismutveckling igen kommer de nog reagera.
Men det är mitt liv och mina val.

Egentligen var det inte själva utbildningen som gjorde att jag hoppade av utan allt runt omkring:
- Själva dagen då jag flyttade ner hade jag förväntat mig och hoppats på att mina föräldrar skulle skjutsa ner mig (de hjälpte min bror att flytta till Skövde och till Göteborg nämligen) men pappa hade sitt 50-års kalas dagen innan så jag fick ta tåget själv och visste knappt var jag skulle
- Jag fick aldrig tag på en egen lägenhet utan bodde på ett vandrarhem med 4st andra tjejer. Det funkade i och för sig bra, bara det att jag inte fick ha med mig marsvinen (som jag skaffade för att ha med mig när jag flyttade).
- Jag hade inte råd att vara med på nollningen vilket gjorde att jag hade svårare att komma in i klassen.(kommer jag in i Halmstad eller någon annanstans nu till hösten ska jag försöka spara ihop så att jag kan vara med på nollningen).
- Jag kom väldigt nära en tjej i klassen och när hon bestämde sig för att hoppa av förändrades allt totalt.
- Jag åkte hem till Trollhättan allt för ofta så fick aldrig riktigt känna på det där att bo "ensam".
- Jag la inte ner mycket tid till sånt som var viktigt (dvs tentor, seminarium) utan tänkte att jag gör det sen.

Detta plus att jag helt enkelt inte var redo att flytta just då.
Jag har lärt mig en läxa och det är att jag inte ska fatta beslut lika fort nästa gång.
Kommer jag in till hösten ska jag fundera både en och två gånger extra innan jag bestämmer mig.
Framtiden känns just nu ganska mörk dock för jag vet inte om jag har rätt till att få CSN då jag inte klarade någon av kurserna och jobba vill jag inte utan känner för att plugga. Usch, det är verkligen jobbigt att blicka framåt.

Om jag kommer in eller inte får jag veta den 12 Juli, sen kommer andra antagningsbeskedet den 6 Augusti.
Dock har jag ju plan b och plan c men jag hoppas så att jag kan komma in på en högskoleutbildning igen och inte ge upp denna gången. Jag vet vad jag ger mig in på och ska kämpa in i det sista för det också.

Den 22 April fyllde min gudson Alfred 1 år och här kommer några bilder från hans 1-års kalas:  
             
Bättre sent än aldrig. Visst är han söt min lilla gudson? <3