Som jag skrivit tidigare är nätter mina värsta fiender. Har haft sömnproblem i hela mitt liv (så länge jag kan minnas i alla fall) och det är väldigt jobbigt. Vissa perioder är det bara jobbigt, andra är det extremt jobbigt.
Natten till idag var hemsk rent ut sagt. Låg med feting ångest och ville ta mitt liv... tills jag kom att tänka på när jag bodde i Halmstad och faktiskt sov okej.

Fick tips av en av de jag bodde med i Halmstad att ladda ner en sleep cycle app, men tänkte att "det hjälper säkert inte så jag skiter i det." Några månader senare (när jag hade flyttat hem igen) sökte jag på sleep cycle där jag laddar ner appar ifrån (kommer inte på vad det heter, men ni vet vad jag menar) och gav det en chans och tro det eller ej, men då sov jag faktiskt okej. Dock var det bara en prövoperiod som det är med vissa appar och jag hade ingen lust att betala för någon app då det kändes rätt onödigt.

I alla fall.. Inatt när jag hade svårt att somna laddade jag återigen ner en sömn-app och jag sov väldigt bra när jag väl somnade.

Min dygnsrytm är totally fucked up som jag skrivit om tidigare men jag tror att, tack vare appen, det blir ändring på mina sömnproblem snart. Överväger faktiskt att betala för appen när prövotiden har gått ut - jag menar om det kan hjälpa mig med mina sömnproblem så why not liksom?

Appen jag laddat ner heter Sleep as Android och innehåller bland annat avslappningsljud, väckarklocka, inspelning (om man snarkar eller pratar i sömnen) och så ser man hur man sovit under natten (hur många timmar, om man sovit lätt eller djupt och hur mycket sömn man missat).
Om vi säger att jag ställer klockan på 9 till exempel så har den även en smart väckarklocka (man kan ställa in den på 60 min, 30 min, 15 min osv) och har jag ställt in den på 60 min och skulle börja vakna vid 8 redan så ringer alarmet då, vilket är väldigt smart.

För att sammanfatta det hela: sover du dåligt tycker jag att du ska testa en sleep cycle app och jag rekomenderar Sleep as Android då den har massa bra funktioner. Finns säkert andra bra också.

Någon mer som testat det här med sömn appar eller är det helt nytt för er?
Om ni har testat, vilken har ni testat och vad har den för funktioner? ^^

 
(bild som Pontus tog på mig på PIP i somras)

Jag saknar värmen. Jag saknar sommaren. Jag saknar att sitta uppe mitt i natten, ladda mobilerna och få skäll för att man inte betalat. Jag saknar att höra stories om kaffeautomater som går till attack.
Jag saknar att sitta i funkis-stugan och spana in snygga ordningsvakter. Jag saknar att hänga backstage bland artister och serva dem. Jag saknar att ta promenader in till stan för att ta ut pengar eller äta frukost.
Jag saknar att se massa bra artister och band uppträda. Jag saknar att vara ute natten lång.
Jag saknar att sitta på en filt utanför tältet med tre underbara personer och prata om allt mellan himmel och jord. Jag saknar Putte I Parken!

Regnet öser ner och jag längtar tillbaka till allt som har med Putte I Parken att göra.
Har träffat så fina personer jag hoppas jag får ha kvar hela livet och har så många oförglömliga minnen från i år.♥

Throwback Thursday minst sagt.

Jag vill flytta. Flytta till en helt ny stad och börja om på nytt. Skaffa mig en lägenhet som jag kan inreda och möblera precis hur jag vill. Skaffa mig ett jobb eller en utbildning (allra helst en utbildning) och börja leva mitt liv istället för att bara gå och vänta på att saker och ting ska hända.

Det finns lite olika vägar jag kan gå. Helst vill jag plugga och efter det försöka skaffa mig ett jobb. Utan utbildning är det inte lika lätt att få jobb, det är nästan omöjligt. I alla fall om man ska jobba med det jag drömmer om.

Det finns två saker jag brinner för och två saker jag verkligen vill utbilda mig till och jobba med.

Det ena, som jag brinner lite mer för än det andra är Event & Musig Management (utbildningen heter så) och efter att utbildningen är slut kan man jobba bakom kulisserna dvs hjälpa till och rodda osv på teatrar, konserter, festivaler och andra event och ja, det är min största dröm och det jag strävar efter mest!

Det andra, som jag drömmer om är att utbilda mig till journalist. Har sedan jag var liten drömt om att bli radioprogramledare men vill också intervjua massa folk, kanske jobba på någon tidning i en liten stad någonstans i Sverige eller i Stockholm om så blir, ställa frågor som man kanske inte vågar ställa annars och "skylla" på sin yrkesroll, haha. Nej men typ. Skulle vara sjukt kul det med och går min ena dröm i kras har jag alltid detta att sträva efter.

Har ni några drömyrken eller andra drömmar ni verkligen vill uppnå här i livet? :)

Idag är en sån där dag då allting bara känns grått och trist. Idag är en sån där dag då man bara vill isolera sig från omvärlden och glömma alla tankar och känslor. Idag är en sån där dag då både kroppen och psyket protesterar och inte hänger med alls. Idag är en sån där dag då ångesten tar över totalt.

Jag har så många tankar och så många känslor inombords som bara måste få komma ut.
Jag har så många saker jag vill göra och en stor dröm jag vill uppnå men allt det där känns så långt borta och istället för att kämpa in i det sista sover jag bort dagarna, det är liksom lättast så för då slipper jag känna och då slipper jag tänka. Som jag sagt många gånger förut ska jag göra allt för att nå min dröm och jag kommer vara så enormt stolt över mig själv när jag väl kommit dit jag vill.
Varför ska det vara så långt borta för?

Är inne i en period då jag sover väldigt dåligt (sover dåligt annars med men nu är det extremt), får max 5h sömn per natt och det är långt ifrån den mängd sömn jag egentligen behöver just nu. Hoppas det blir någon ändring på det där snart. Jag gör faktiskt allt jag kan för att försöka bryta det och få mer sömn men det går bara inte. Kanske borde jag börja med sömnpiller? Det kanske hade underlättat, vad vet jag?

Ska kolla igenom Facebook lite snabbt och sen blir det avslutningen av "Ensam Mamma Söker" innan jag lägger mig i sängen och gör ett försök till att sova. Sen är det bara att hoppas på att morgondagen ser lite ljusare ut än denna dagen har gjort...men det gör den säkert!

I torsdags åkte jag hem till en vän, G, som jag inte har träffat eller pratat med på nästan ett år. Det har gått lite upp och ner mellan oss och i September i år började vi prata igen och ganska fort om att vi skulle ses igen. Det var trevligt att träffa honom igen även om saker och ting inte blev riktigt som det var tänkt från början, men så blir det ibland helt enkelt.

Åkte hem igår istället för idag och det var tänkt att jag och Frida skulle ut på krogen igår men fick sjukt ont i magen så det blev inget med det. Har haft så ont förut men igår ville det inte riktigt gå över. Fick ringa en sjuksköterska på 1177 som sa att egentligen skulle det vara bäst att åka in till akuten - men eftersom att det var Lördag så var det mycket folk på akuten och mina föräldrar & jag kom överens om att nästa gång jag får så ont ska vi åka in, oavsett vilken dag det är. Tydligen är det svårt att säga vad det är för fel när man har ont i magen och antagligen rör det sig om magkatarr. Ska bli skönt att få det undersökt nästa gång i alla fall så jag får svar på vad det är.

Idag är det Söndag och jag har inte gjort mycket alls. Mest legat i soffan framför tvn och funderat kring saker och ting. Har kommit fram till att jag ska fokusera mer på mig själv och for real denna gången, bara omge mig med människor som vill mig väl och strunta i alla idioter som finns där ute - det har jag kommit fram till under helgen.

Hoppas allt är fint med er mina fina läsare och att ni får en fin avslutning på helgen!

Jag vet att jag skrivit om detta ett x antal gånger men det får ni leva med för nu måste jag skriva av mig.
Att förlora de tre absolut viktiga personerna i ens liv är inte lätt. Att det går tilll som på mellanstadiet och att du sen får skulden är inte heller lätt. Att man försöker reda ut vad allt handlar om men ingen annan kämpar för det är inte lätt. Att se dem gå förbi ditt fönster tillsammans alla tre och låtsas som om ingenting har hänt är inte lätt det heller.

Förr hade jag dem vid min sida oavsett vad som hände men nu har jag ingen jag kan lita på, inte ens mig själv.
Förr skrev jag eller på något annat sätt hörde av mig till dem när jag ville prata om något och de fanns alltid där för mig som jag fanns där för dem.

Nu vet jag inte vem jag kan prata med när jag som mest behöver det. De flesta säger att de finns där och säger man att de har tystnadsplikt kommer saker ut på något sätt ändå så just nu har jag ingen tillit till någon alls i princip. Jo, jag litar på mamma men problemet är att hon får ta så mycket skit av mig då det är henne jag tar ut alla känslor på och går och pratar med och nu ser jag att det börjar bli för mycket för både henne och mig.

Nu har jag svårt att öppna upp mig för folk och när det väl händer förstörs det ändå på något sätt och jag vet inte vad det beror på. Mig? Att de känner att jag inte har fulltroende och kan lita på personen fullt ut? Jag har själv ingen aning så jag kan inte jobba så mycket på det mer än att försöka få tillbaka tilliten till folk.

Jag är ingen hel människa, när jag tänker efter är jag långt ifrån hel och vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli hel igen eller om jag någonsin kommer att bli hel igen.

Det här med att jag förlorat de tre personer jag verkligen kände att jag kunde lita på, som jag hittade på allt med, som jag kunde gråta eller skratta med i timmar, ja det här med att de var mitt allt under en väldigt lång period och att jag inte längre har dem här trots att man ser dem nästan dagligen - det är något som gnager i mig och något som gör så fruktansvärt ont.

Jag vet inte vad det är som gör ondast heller. Att jag fick skulden för alltihop? Att jag ser dem nästan dagligen och blir påmind om hur vi hade det förr? Att jag totalt tappat tilliten till folk pga detta? Att jag inte kommer bli hel igen? Att jag tänker på hur allt var förr?

Vet inte hur jag ska göra för att försöka bli hel ige, men något måste hända snart innan jag tar drastiska beslut. Känner att det är nära att det negativa tar över totalt snart så jag måste tänka ut vad som kan göra mig hel igen och hur jag ska gå till väga.

De senaste dagarna har jag tänkt ovanligt mycket på framtiden, dvs studier, jobb osv och funderat på om jag kanske ska hoppa på utbildningen i Halmstad igen. Känns dumt att ha påbörjat den med underkänt i alla kurser och inte fullföljt den. Fick se på facebook igår att en fd klasskompis ska bli sambo efter sommaren och ska hyra ut sin etta i Halmstad, mailade henne men fick ett svar att hon hade 38st som var intresserade och att hon hade satt ut annonsen igår, så det var inget bra svar och jag började fundera ännu mer.

När jag ringde till csn frågade jag om studiebidrag och studielån och nu är jag lite mer klar i tankarna kring framtiden. Jag har en dröm som jag kommer närmare och närmare, men samtidigt tvekar jag på om det verkligen är rätt. För att ha en chans att komma in på den utbildningen jag vill måste jag som jag sagt tidigare läsa upp Matte B och Engelska B (jag har kommit in där och tackat ja, så allt är klart) men grejen är att då ska jag bara söka studiebidrag och kommer få ca 1500:-/månad.
Är reserv på en utbildning jag verkligen vill in på och har ganska högt meritvärde på en annan utbildning som jag också är intresserad av, problemet är bara att jag behöver 15 poäng till för att få studielån igen så jag måste alltså läsa och få godkänt i 15 poäng.

Jag vet inte hur det fungerar med det här med Matte och Engelska om det räknas som poäng eller inte så jag ska prata med en studie & yrkesvägledare om saken och annars eventuellt läsa några fristående kurser på högskolan till våren för att sedan åter söka in till högskolan och de program jag vill nästa höst igen.

Måste försöka skaffa mig ett jobb också för jag fick nämligen sparken från det andra, så är arbetslös igen, woho.
Tankarna om framtiden känns lite ljusare nu - jag vet att jag sakta men säkert närmar mig min dröm och jag vet att det på ett eller annat sätt löser sig även om det inte alltid känns så.

Förra våren och sommaren umgicks jag med en person som mådde väldigt dåligt psykiskt.
Vissa mår dåligt men personen i fråga mår så sjukt dåligt och allt kring hen är grått och trist (döper henne till Sanna men egentligen heter hon något annat). Känslan och stämningen i Sannas lägenhet var så himla obehaglig.
Jag vet inte om det var det att man visste att det var där allting hände men obehagligt var det i alla fall.

Jag upplevde det som att jag och Sanna kom väldigt nära varandra för vi båda kunde öppna upp oss och det kändes som att hon verkligen såg vem jag var, ingenting var ytligt. Det visade sig senare att jag och den vänskap vi hade inte betydde ett skit för Sanna då hon hängde ut mig i sin blogg.

Det jag vill komma till är att jag tog åt mig väldigt mycket av det Sanna berättade för mig, om hennes mående osv.
Försökte hjälpa henne så mycket att  jag helt glömde bort mig själv och hur jag mådde.
Behövde hon låna pengar lånade jag ut pengar till henne, när hon var inlagd på akuten hälsade jag på henne till exempel. Blev väldigt påverkad av Sannas mående och det var nästan så att det smittade av sig. 
Idag umgås vi inte men jag har fortarande inte helt kommit över henne och hur våran vänskap tog slut.

Att leva med en person som mår så pass dåligt sätter sina spår.
Jag funderar ibland på om det egentligen är jag som är schizofren för ibland känns det faktiskt så, som att jag lever i en värld som skiljer sig från den värld alla andra lever i.
Tänker mer på döden nu än jag gjorde innan jag träffade Sanna. Går dagligen runt och oroar mig för att jag bara ska ramla ihop mitt på gatan och vad som skulle hända i så fall och det försvårar min vardag.
Jag känner inte längre för att gå ut fast det där är olika från dag till dag. Ibland är jag med i både kropp och huvud, ibland går kroppen av sig självt och ibland är huvudet med men inte kroppen.
I början trodde jag att det hade med min tatuering att göra (att något hade hänt med blodet) men nu vet jag inte alls vad det beror på men jobbigt är det. Berättar nästan allt för mamma och hon vet om hur jag känner och tycker att jag borde gå till vårdcentralen. Men hur berättar man det här för en helt okänd människa? Bara det låter ju stört.
"Hej, jag oroar mig jämt för att jag ska ramla ihop mitt på gatan, vet du vad det beror på?"
Nej, i mina öron låter det bara dumt.

Den livsglädje jag hade innan finns inte längre kvar. Tankar på det förflutna och det som komma skall präglar mitt huvud mest hela tiden. Jag ångrar saker och framtiden skrämmer mig. Jag borde försöka hitta något som är värt att kämpa för men det är inte det lättaste. Jag vill att folk ska se mig, att folk ska berömma mig, att folk ska tycka att jag är bra istället för att "välja bort mig", trycka ner mig och istället för att utnyttja mig.

Detta har egentligen ingenting med Sanna att göra när jag tänker efter.
Det är mest det att jag inte lyckas släppa taget om henne och komma över henne (vilket jag borde gjort för längesen) och att jag oroar mig för att hennes mående liksom har smittat av sig på mig hur konstigt det än låter.