Jag vet att jag skrivit om detta ett x antal gånger men det får ni leva med för nu måste jag skriva av mig.
Att förlora de tre absolut viktiga personerna i ens liv är inte lätt. Att det går tilll som på mellanstadiet och att du sen får skulden är inte heller lätt. Att man försöker reda ut vad allt handlar om men ingen annan kämpar för det är inte lätt. Att se dem gå förbi ditt fönster tillsammans alla tre och låtsas som om ingenting har hänt är inte lätt det heller.

Förr hade jag dem vid min sida oavsett vad som hände men nu har jag ingen jag kan lita på, inte ens mig själv.
Förr skrev jag eller på något annat sätt hörde av mig till dem när jag ville prata om något och de fanns alltid där för mig som jag fanns där för dem.

Nu vet jag inte vem jag kan prata med när jag som mest behöver det. De flesta säger att de finns där och säger man att de har tystnadsplikt kommer saker ut på något sätt ändå så just nu har jag ingen tillit till någon alls i princip. Jo, jag litar på mamma men problemet är att hon får ta så mycket skit av mig då det är henne jag tar ut alla känslor på och går och pratar med och nu ser jag att det börjar bli för mycket för både henne och mig.

Nu har jag svårt att öppna upp mig för folk och när det väl händer förstörs det ändå på något sätt och jag vet inte vad det beror på. Mig? Att de känner att jag inte har fulltroende och kan lita på personen fullt ut? Jag har själv ingen aning så jag kan inte jobba så mycket på det mer än att försöka få tillbaka tilliten till folk.

Jag är ingen hel människa, när jag tänker efter är jag långt ifrån hel och vet inte riktigt vad jag ska göra för att bli hel igen eller om jag någonsin kommer att bli hel igen.

Det här med att jag förlorat de tre personer jag verkligen kände att jag kunde lita på, som jag hittade på allt med, som jag kunde gråta eller skratta med i timmar, ja det här med att de var mitt allt under en väldigt lång period och att jag inte längre har dem här trots att man ser dem nästan dagligen - det är något som gnager i mig och något som gör så fruktansvärt ont.

Jag vet inte vad det är som gör ondast heller. Att jag fick skulden för alltihop? Att jag ser dem nästan dagligen och blir påmind om hur vi hade det förr? Att jag totalt tappat tilliten till folk pga detta? Att jag inte kommer bli hel igen? Att jag tänker på hur allt var förr?

Vet inte hur jag ska göra för att försöka bli hel ige, men något måste hända snart innan jag tar drastiska beslut. Känner att det är nära att det negativa tar över totalt snart så jag måste tänka ut vad som kan göra mig hel igen och hur jag ska gå till väga.