Förra våren och sommaren umgicks jag med en person som mådde väldigt dåligt psykiskt.
Vissa mår dåligt men personen i fråga mår så sjukt dåligt och allt kring hen är grått och trist (döper henne till Sanna men egentligen heter hon något annat). Känslan och stämningen i Sannas lägenhet var så himla obehaglig.
Jag vet inte om det var det att man visste att det var där allting hände men obehagligt var det i alla fall.

Jag upplevde det som att jag och Sanna kom väldigt nära varandra för vi båda kunde öppna upp oss och det kändes som att hon verkligen såg vem jag var, ingenting var ytligt. Det visade sig senare att jag och den vänskap vi hade inte betydde ett skit för Sanna då hon hängde ut mig i sin blogg.

Det jag vill komma till är att jag tog åt mig väldigt mycket av det Sanna berättade för mig, om hennes mående osv.
Försökte hjälpa henne så mycket att  jag helt glömde bort mig själv och hur jag mådde.
Behövde hon låna pengar lånade jag ut pengar till henne, när hon var inlagd på akuten hälsade jag på henne till exempel. Blev väldigt påverkad av Sannas mående och det var nästan så att det smittade av sig. 
Idag umgås vi inte men jag har fortarande inte helt kommit över henne och hur våran vänskap tog slut.

Att leva med en person som mår så pass dåligt sätter sina spår.
Jag funderar ibland på om det egentligen är jag som är schizofren för ibland känns det faktiskt så, som att jag lever i en värld som skiljer sig från den värld alla andra lever i.
Tänker mer på döden nu än jag gjorde innan jag träffade Sanna. Går dagligen runt och oroar mig för att jag bara ska ramla ihop mitt på gatan och vad som skulle hända i så fall och det försvårar min vardag.
Jag känner inte längre för att gå ut fast det där är olika från dag till dag. Ibland är jag med i både kropp och huvud, ibland går kroppen av sig självt och ibland är huvudet med men inte kroppen.
I början trodde jag att det hade med min tatuering att göra (att något hade hänt med blodet) men nu vet jag inte alls vad det beror på men jobbigt är det. Berättar nästan allt för mamma och hon vet om hur jag känner och tycker att jag borde gå till vårdcentralen. Men hur berättar man det här för en helt okänd människa? Bara det låter ju stört.
"Hej, jag oroar mig jämt för att jag ska ramla ihop mitt på gatan, vet du vad det beror på?"
Nej, i mina öron låter det bara dumt.

Den livsglädje jag hade innan finns inte längre kvar. Tankar på det förflutna och det som komma skall präglar mitt huvud mest hela tiden. Jag ångrar saker och framtiden skrämmer mig. Jag borde försöka hitta något som är värt att kämpa för men det är inte det lättaste. Jag vill att folk ska se mig, att folk ska berömma mig, att folk ska tycka att jag är bra istället för att "välja bort mig", trycka ner mig och istället för att utnyttja mig.

Detta har egentligen ingenting med Sanna att göra när jag tänker efter.
Det är mest det att jag inte lyckas släppa taget om henne och komma över henne (vilket jag borde gjort för längesen) och att jag oroar mig för att hennes mående liksom har smittat av sig på mig hur konstigt det än låter.

Sitter och funderar lite kring livet. Mest på hur framtiden kommer bli. La till några fler ansökningar till högskolan alldeles nyss. Sökte in till Halmstad igen, samma utbildning som jag hoppade av i vintras.
Det finns ingenting jag ångrar lika mycket som det beslutet. Jag var dum som hoppade av och jag ångrar mig varje dag. Mår riktigt dåligt över det. Varför måste jag fatta beslut så fort för? Just då kändes allt hemskt och allmänt jobbigt men nu i efterhand tror jag faktiskt att det hade blivit mycket bättre om jag fortsatt där nere...

Om jag berättar för folk att jag sökt in till Halmstad och hållbar turismutveckling igen kommer de nog reagera.
Men det är mitt liv och mina val.

Egentligen var det inte själva utbildningen som gjorde att jag hoppade av utan allt runt omkring:
- Själva dagen då jag flyttade ner hade jag förväntat mig och hoppats på att mina föräldrar skulle skjutsa ner mig (de hjälpte min bror att flytta till Skövde och till Göteborg nämligen) men pappa hade sitt 50-års kalas dagen innan så jag fick ta tåget själv och visste knappt var jag skulle
- Jag fick aldrig tag på en egen lägenhet utan bodde på ett vandrarhem med 4st andra tjejer. Det funkade i och för sig bra, bara det att jag inte fick ha med mig marsvinen (som jag skaffade för att ha med mig när jag flyttade).
- Jag hade inte råd att vara med på nollningen vilket gjorde att jag hade svårare att komma in i klassen.(kommer jag in i Halmstad eller någon annanstans nu till hösten ska jag försöka spara ihop så att jag kan vara med på nollningen).
- Jag kom väldigt nära en tjej i klassen och när hon bestämde sig för att hoppa av förändrades allt totalt.
- Jag åkte hem till Trollhättan allt för ofta så fick aldrig riktigt känna på det där att bo "ensam".
- Jag la inte ner mycket tid till sånt som var viktigt (dvs tentor, seminarium) utan tänkte att jag gör det sen.

Detta plus att jag helt enkelt inte var redo att flytta just då.
Jag har lärt mig en läxa och det är att jag inte ska fatta beslut lika fort nästa gång.
Kommer jag in till hösten ska jag fundera både en och två gånger extra innan jag bestämmer mig.
Framtiden känns just nu ganska mörk dock för jag vet inte om jag har rätt till att få CSN då jag inte klarade någon av kurserna och jobba vill jag inte utan känner för att plugga. Usch, det är verkligen jobbigt att blicka framåt.

Om jag kommer in eller inte får jag veta den 12 Juli, sen kommer andra antagningsbeskedet den 6 Augusti.
Dock har jag ju plan b och plan c men jag hoppas så att jag kan komma in på en högskoleutbildning igen och inte ge upp denna gången. Jag vet vad jag ger mig in på och ska kämpa in i det sista för det också.

Den 22 April fyllde min gudson Alfred 1 år och här kommer några bilder från hans 1-års kalas:  
             
Bättre sent än aldrig. Visst är han söt min lilla gudson? <3

Nu har vi äntligen fixat trådlöst internet och nu får jag äntligen användning av laptopen igen, känns skönt.
Har tidigare suttit vid mina föräldrars dator och lagt in alla bilder där men nu slipper jag det. Slipper även kolla tv innan jag ska sova, kan kolla filmer på datorn istället, yay!

Har pratat med min handläggare om situationen på Folkuniversitetet och hon sa att om jag inte trivdes skulle jag ägna tiden till att söka jobb istället. Så igår lämnade jag in mina böcker och slutade på Folkuniversitetet.
Nu letar vi bara en ny aktivitet. Ska till arbetsförmedlingen på Måndag och få information om en serviceutbildning som börjar den 10 Juni och vill jag gå den får jag börja, annars blir det praktik.

Imorgon är det Fredag och då blir det en sväng till Göteborg med Linn. Hon ska köpa kläder inför något bröllop och jag ska kika på nya skor och kanske lite kläder jag med. Är sugen på utgång så kanske blir Backstage imorgon kväll

På Lördag blir det först 50-års kalas för pappas kusins fru och på kvällen blir det spelning på N3.
Graveyard spelar och det ska bli riktigt awesome att se dem!

Vet inte hur det blir med bloggandet i helgen men nu vet ni i alla fall varför.

Det var det jag hade på hjärtat nu. Ska kolla lite hemsidor och sedan kl 20 börjar Tonårsbossen.

Nu blir det godnatt-film! Tror att den kan vara riktigt bra.
Den är inspelad i min hemstad, Trollhättan och dessutom är Paulina med i den så ja, det blir intressant.

Godnat alla fina läsare så hörs vi när vi hörs! :)

Varför Putte I Parken undrar ni?! Svaret är enkelt, det är Sveriges mysigaste och skönaste festival.
Stämningen är fantastisk och festivalen får bara inte missas!

Ska jobba som funktionär för tredje året i rad och jag brinner verkligen för detta.
När jag är på plats kör jag stenhårt och när jag inte är på plats längtar jag tills nästa år eller drömmer mig tillbaka. Jag verkligen lever för detta! <3

Kolla på videosarna och boka biljett vettja så ses vi i sommar! :)

Igår var det Cruising i stan och kvällen spenderades nere i stan med Linn och massa annat gött folk!
Fick ett tråkigt sms som gjorde att jag mådde skit ett tag och grät när jag berättade för Anne-Sophie men sedan blev det bättre. Jessica bjöd på inträdet till BS så var där tills de stängde och för en gångs skull kände jag mig inte ensam när jag var bland massa folk, det var superskönt att ha folk omkring mig!
Jag, Anne-Sophie och en kompis till henne delade på en taxi, jag hoppade av hos D där jag spenderade natten och hade det supermysigt. Behövde närhet mer än någonsin inatt så hade en perfekt avslutning på kvällen/natten <3.

Idag är det Söndag och mors dag. Vaknade upp bredvid D runt 8-tiden, drog på mig kläderna och pratade en stund med D innan det var dags att gå hem. Gjorde klart det sista på cupcaksen jag bakade igår och sedan gick jag ner och vilade ett tag. Runt 10 åkte jag, mamma och pappa ut till Överby för att köpa mors dag present till farmor och passade även på att ladda mitt busskort och köpa ett årskort surf till min mobil.
Var galet trött när vi kom hem så jag la mig och sov 1h innan det var dags för att gå till farmor och farfar & ha lite mors dag firande.Har spenderat eftermiddagen hos farmor och farfar med släkten och nu sitter jag här trött & sliten.

Ska kolla de dagliga hemsidorna och bloggarna och sen blir det Wallander med mamma!
Hoppas allt är fint med er och att ni haft en fin helg så hörs vi när vi hörs :)

Den senaste tiden har jag inte mått bra alls psykiskt. Har haft ovanligt oroliga tankar och väldigt destruktiva också.Som "tur" är är det bara tankar och inget destruktivt beteende, än i alla fall, dock är jag så himla rädd för att tankarna ska gå över till handlingar och då slutar det inte bra.

Jag känner mig som folks andrahandsval och det spelar ingen roll om det är vänner, killar, familj eller släkt, det känns som att alla väljer mig sist. Folk säger att de alltid finns här för mig och att de vill umgås med mig men jag börjar tvivla. Tänker på vissa personer och grejen är att när jag frågar dem om vi ska ta en fika eller ses någon dag för att det var längesen kommer de bara med dåliga ursäkter. Två av dem är mina kusiner dessutom och vi har stått varandra nära. Just nu orkar jag inte kämpa för de tar så himla onödig energi från mig. När man väl behöver någon som mest, finns han/hon där då? Nej.

Förstår inte varför vissa säger en sak när de egentligen menar något helt annat.
Säg som det är istället så slipper allt krångla till sig och leda till problem i slutändan.
Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är inte dum.
Jag kan spela dum ibland men är smartare än så.

Jag är väldigt naiv av mig och tror det bästa om människor men nu är jag helt förvirrad och vet varken ut eller in. Vet inte vilka jag kan lita på och vilka jag inte kan lita på och det är sjukt jobbigt.

Att spela stark och spela glad är något jag har lärt mig under åren och det är riktigt få som ser igenom mig.
Det finns 4-5 personer som mest som ser rakt igenom mig och det är också de som betyder mest för mig i nuläget!