Den senaste tiden har jag inte mått bra alls psykiskt. Har haft ovanligt oroliga tankar och väldigt destruktiva också.Som "tur" är är det bara tankar och inget destruktivt beteende, än i alla fall, dock är jag så himla rädd för att tankarna ska gå över till handlingar och då slutar det inte bra.

Jag känner mig som folks andrahandsval och det spelar ingen roll om det är vänner, killar, familj eller släkt, det känns som att alla väljer mig sist. Folk säger att de alltid finns här för mig och att de vill umgås med mig men jag börjar tvivla. Tänker på vissa personer och grejen är att när jag frågar dem om vi ska ta en fika eller ses någon dag för att det var längesen kommer de bara med dåliga ursäkter. Två av dem är mina kusiner dessutom och vi har stått varandra nära. Just nu orkar jag inte kämpa för de tar så himla onödig energi från mig. När man väl behöver någon som mest, finns han/hon där då? Nej.

Förstår inte varför vissa säger en sak när de egentligen menar något helt annat.
Säg som det är istället så slipper allt krångla till sig och leda till problem i slutändan.
Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är inte dum.
Jag kan spela dum ibland men är smartare än så.

Jag är väldigt naiv av mig och tror det bästa om människor men nu är jag helt förvirrad och vet varken ut eller in. Vet inte vilka jag kan lita på och vilka jag inte kan lita på och det är sjukt jobbigt.

Att spela stark och spela glad är något jag har lärt mig under åren och det är riktigt få som ser igenom mig.
Det finns 4-5 personer som mest som ser rakt igenom mig och det är också de som betyder mest för mig i nuläget!